MOSAÏC::REGION MOSAÏC::REGION MOSAÏC::REGION

Region och identitet

Odd Are Berkaak – prof. socialantropologi, Sosialantropologisk institutt, Universitetet i Oslo


Att etablera en region innebär att man får genomslag för en rad ting när det gäller områdets karaktär. För det första innebär regionalisering att upprätta en gräns mellan det utanför och det innanför, och för det andra att skapa en upplevelse av att det som är innanför på avgörande vis är enhetligt. Att prata om en region i geografin är som att prata om en epok i historien. Den skiljer sig från andra tider och är likartad inåt, samtidigt som den samlar i sig en mängd konkreta händelser. Regionen innebär homogenitet inåt och kontrast utåt. Som sådan liknar den en etnisk grupp. I Toscana bor det till exempel toscanare, och de är liksom lika allihop samtidigt som de är olika burgundare eller occitanare. På samma vis upplevs till exempel Sydstaterna i USA som något distinkt och enhetligt, samtidigt som vi vet att Miami på många sätt är väsenskilt från Savannah eller Baltimore. Regionen är därför samtidigt sammansatt och likartad.
För att det ska vara meningsfullt att kalla ett område för en region, måste det också paradoxalt nog innehålla olika platser. Om det är helt homogent kommer vi helt enkelt bara kalla det plats. På det viset kallar vi till exempel Los Angeles för en plats även om det är 60 kilometer från Pasadena till Sta Monica. Det är i det ögonblick flera platser växer samman, som vi kallar det en region.

En region är därför att förstå som ett system av relationer mellan platser. Dessa relationer kan till exempel vara funktionella. Det innebär att platser kopplas ihop som led i en produktionskedja. De kan också vara politiskt definierade. När en statsgräns dras eller upphävs, är det till exempel som regel ett sådant motiv som ligger bakom. Øresundsregionen är delvis en sådan politiskt definierad region. Den ska vara en ”link” mellan Skandinavien och Kontinenten. Men det är också en funtionellt definierad region på det viset att man vill öppna förbindelser mellan platser som tidigare varit avskiljda av en statsgräns. Samtidigt som regionalisering betyder att öppna gränser, betyder det också att dra nya gränser.

Med ordet plats menar vi en fysisk lokalitet som görs meningsfull genom mänsklig aktivitet. Platsen utgörs alltså inte bara av en fysisk enhet eller avgränsning, men en fysisk lokalitet som formar och blir formad av sociala processer och praxisar. Den måste väcka minnen och igenkänning, väcka känslor, kunskaper, berättelser och praxisar. På de lokaliteter där man har sin vardag och lever sitt liv, kommer platsprägeln vara dominerande. Man kommer efter en kortare eller längre tid få ett automatiserat förhållande till platsen och bli så förtrolig med den att den till slut upplevs som en del av en själv.
På grund av att platser skapas genom sociala praxisar, erfarenheter och minnen kommer de alltid ha en organisk prägel och bara i begränsad grad kunna kontrolleras av myndigheter. Man kan kanske säga det så att det område där moderniteten allra tydligast har haft sin begränsning är i försöket att planlägga platser. Heidegger menade ju att det avgörande momentet i att skapa tillhörighet var att bygga, det vill säga att själv forma  de fysiska omgivningarna och göra dem till sina genom arbete. Byggning är här att förstå som att sätta spår i omgivningarna och därmed göra dem till sina. Man kan på ett vis avläsa sig själv i de fysiska lokaliteterna och därmed skriva in sig själv i dem. Moderna byggprocesser kräver centralplanläggning och professionella formgivare och utbyggare. Den boende reduceras till en kund som köper en slutprodukt där både bostad och omgivningar är färdigformade. Det i sig själv skapar ett starkt element av främlingskap; ett främlingskap som vi tidigare sett ingår i definitionen av rum. Därför blir moderna omgivningar väldigt ofta meningslösa rum i stället för meningsfulla platser. Byggprocessen är oorganisk, skiljd från subjektet och tillhörigheten försvagas.

Platser är inte homogena på det viset att de upplevs likt av alla de som bebor platsen. Grupper från olika sociala lager, olik etnisk bakgrund, olik ålder och kön skulle använda och beskriva platsen på olika vis. De skulle ingå i olika praxisar, de skulle innaha olika världsuppfattningar och värdesättningar av omgivningarna. De skulle ha olika historier och minnen och erfarenheter, och därmed skulle de leva på olika platser även om de bebor samma lokalitet. Även om de alla har en tillhörighet och känner en identitet i platsen, skulle det alltså framstå som en differensierad mental plats. Någon skulle ha en brinnande önskan om att komma sig därifrån så snart de är vuxna, någon skulle uppleva det som diaspora, medan andra skulle uppleva det som en personlig katastrof om de skulle vara tvungna att lämna platsen.
I tillägg skulle naturligtvis olika maktförhållanden göra sig gällande. Personer, grupper, intressen och stämmor skulle ha olikt inflytande. Någon skulle till exempel kunna regulera praxisar genom ägendomsförhållanden, andra kan regulera genom lagstadgning. Återigen andra kan ha med kulturellt kapital att göra.
Därför blir också platser heterogena på det viset att några ”boende” skulle uppnå definitionsmakt och kunna diktera vilka berättelser som är de officiella. Andra skulle kunna förse sig med inflytandet till att forma platsen fysiskt, utan att ingå i diskurser eller mobilisera berättelser. Detta representerar en ”stum” platsbildning som alltid vill vara närvarande i sådana processer. Av samma orsak är platser också dynamiska fenomen på det viset att de kontinuerligt förändras. Olika intressen, positioneringar och röster tillägnar sig och avger inflytande.
Platsen kommer därför hela tiden att vara ett relativt öppet utfall av pågående dialoger, monologer, kontroll och maktutövande, motstånd, minnen och monument, mellan subjektiva och objektiva förhållanden, mellan lokala intressen och yttre påverkningar. Den kommer aldrig helt att vara en känd och egen omgivning och aldrig helt en främmande och extern omgivning, men något som ständigt rör sig i spännet mellan dessa tillstånd. Den ena sidan kommer under givna omständigheter tillägna sig hegemoni medan andra krafter ständigt kommer att avge och återvinna inflytande.
Det är svårt att se att den arkitektoniska processen i en sådan process någon gång kommer att vara avslutad. Den bör väl hellre tänkas som en ständigt med- och motspelande aktör som ständigt skapar arenor för att fånga upp flest möjligt av dessa stämmor och krafter som tillsammans utgör den platsbildande processen. I all human geografi ser man att den fysiska utformningen av en lokalitet ofta bara är en utgångspunkt för platsbildningen. Vi har otaliga exempel på detta, så som gentrifiering.

MOSAÏC::REGION MOSAÏC::REGION MOSAÏC::REGION
This site is under construction by Dahl & Uhre arkitekter as and 70°N arkitektur as :: Magdalena Haggärde, Gisle Løkken, Knut Eirik Dahl and Kjerstin Uhre